TeaterRolf

Premiär idag. Yeeees blippiploppimuttifuckifuckistupp ahahahahaha fffffhkrickickickcickcick Eh....eh...he, he he he.....ja! Jag sitter nu och skriver ut programmen för ikväll. Jag sitter på min morsas jobb för att använda hennes skrivare och kopiator. Jobbet ligger långt ute i färingsö och det tar typ en timma att åka hit. Det skulle gå snabbt, jag kom hit för typ tre timmar sen bara för att upptäcka att hannes kopiator är från början av 90 talet, bilderna blir skitkassa. Men lösningar finns , jag får använda skrivaren istället. Som e långsam som ett pömsigt fetto, och så har man andra ärenden hela dan och sen just det, premiär! Fan det blir alltid såhär. Magsår magsår. Jag kommer vara helt skärrad vid kvällens slut. jag måste ha en cigg!!
jag vill sova. jag vill här ifrån. Men maskinen tänker och tänker. gör konstiga omotiverde ljud, helt jävla obegripliga, eeeeeh aaa mmmmmmh krack! Och sen måste man åka härifrån, kommunalt! Vardagens t¨vå största stressmomente: datorer och kommunal trafik. Man står helt maktlös inför dom. Maskinerna har redan tagit över, dom är redan i kontroll! Jag hade en cykel för inte så länge sen men den blev snodd. Att cyckla, då är man i kontroll, men behöver inte vänta, stå där och vänta utan att nån ger en en förklaring, en orsak varför, man bara väntar. Ens liv rinner iväg, så känns det. Att ens liv rinner iväg, ner i slasken.
Ja ja, det hör väl till som man säger, det hör till. så är det, premiärnerver säger man. Nej bara nerver, alltid nerver så är det med mig. varje dag är en föreställning, varje jävla sekund en premiär. Vackert va? nej det är inte vacker det är föjlävilgt. Det är så man kan lipa en hel vattentunna full. som underofficern skulle säga. Adios! se you at the crossroads muddefuckers!

Woyzeck! - den konstiga uppsättningen del 2.

Varför börja på ett nytt tema när man kan köra på ett gammalt beprövat?

MEN det skall bli andra ordalag! Förra gången lät jag kanske lite väl pessimistisk, det kan jag medge. Men det är ju roligt att vara bitter ibland, fast där var jag tydligen för mycket. Det var till och med någon som trodde att jag hoppat av hela skiten. Ok Thomas, jag må göra mina skriftliga fel i denna blogg. Detta är mitt tredje inlägg någonsin i en blogg, för jag har inte en egen blogg där jag skriver milslånga inlägg om mig själv.. Förstod du piken thomas? Vet ju inte om man förstår när jag inte skriver i klarspråk.
Jo i alla fall, i alla andra uppsättningar jag har deltagit i har jag alltid fått ett större och större ymnigt blödande sår i magen ju närmre premiären nalkas. Jag kan inte repa nog och om mina tankar för en sekund råkar flyga över teaterns murar så vaknar jag som ur en mardröm med dåligt samvete. En kronisk nervositet sätter in ungefär en vecka innan.
Det är här Woyzeck skiljer sig! Nu känner jag och, som jag förstått det, hela gruppen att det ska bli skönt att ha premiär! Vi har gjort sååå många genomdrag nu och vi småfilar lite här och lite där, men vi har ett färdigt resultat. En färdig produkt att inhandlas av julstressade medmänniskor som gör bättre i att gå på teater än att lägga pengarna i julklappsbudgeten eller i rödakorsetbörsen. Eller skaffar ett fadderbarn, så jävla politiskt korrekt. Varför inte ge pengarna till fem teaterintresserade ungdommar som om 20 år kommer vara lika fattiga som de där barnen. Inga mellanhänder, direkt i fickan. Ett förskottsbidrag kan vi kalla det. 

mvh Nina

Woyzeck är en teaterpjäs skriven av Georg Büchner. Verket var ofullbordat vid hans död, men verket har blivit postumt "fullbordat" av ett antal författare, utgivare och översättare. Woyzeck har blivit en av de mest framförda och inflytelserika pjäser i den tyskspråkiga teaterrepertoaren.

Büchner började troligen att skriva på pjäsen mellan juni och september 1836. Vid tiden för Büchners tidiga död 1837, var fortfarande i ett fragmentärt skick. Woyzeck publicerades första gången 1879 i en starkt omarbetad version av Karl Emil Franzos. Den fick sitt uruppförande 8:e november 1913 på Residenztheater i München.

Woyzeck handlar om avhumaniserande effekter av doktorer, militär och kvinnor på en ung mans liv. Den ses ofta som 'arbetarklass'-tragedi, men den är svår att kategorisera. Den baseras löst på den sanna historien om Johann Christian Woyzeck, en perukmakare från Leipzig. I ett anfall av svartsjuka mördade han 1821 Christiane Woost, en änka med vilken han var sambo. Han blev senare hängd för brottet.

Woyzeck har framförts i många skilda versioner, som opera (under namnet Wozzeck) med musik av Alban Berg, som film regisserad av Werner Herzog, och som musikal av Robert Wilson and Tom Waits. Nick Cave har dessutom skrivit skådespelsmusik för en isländsk produktion.

Woyzeck är både en kommentar över sociala villkor och fattigdom. Kaptenen, som står högre på den sociala skalan, anser att Woyzeck brister i moral - särskilt i scenen där Woyzeck rakar honom. Kaptenen kopplar samman moral med välstånd och status. Han menar att Woyzeck inte kan ha moral i och med att han är fattig.

Det är doktorns och kaptenens utnyttjande av Woyzeck som slutligen får honom att gå över gränsen.

Varje produktion i sådana här sammanhang är unik och kaotisk. Så även i detta fall. Men om jag skulle rangordna i någon lista över mina underliga produktioner så skulle Woyzeck hamna som en klart lysande etta. Bäst på att vara konstig. Mycket Woyzeckskt. 

När andra vanliga produktioner långsamt samlar ihop sin scenografi och rekvesita del för del för att till slut nå ett färdigt resultat, som sedan kan nyttjas i vad som brukar vara ett par veckor innan premiär. Där ändrar Teater Rolf helt och skaffar de olika delarna relativt snabbt, så snabbt att man vaggas in i ett falskt lugn om att vi i alla fall kommer hinna den biten. Visst, vi hinner, men vad händer då? Jo vi har ett ljusrep på vår riktiga scen där vi sedan får lämna kvar all scenografi! Detta faktum slog mig redan i fredags, dagen innan vårt ljusrep, men jag bad en stilla bön och tänkte något i stil med att jag måste ha missat någon viktig information. The missing piece har bara ungått mitt huvud. För det finns väl ingen teater i historien som har repat utan sin scenografi fram till generalrepetition? Ok det finns säkert massor, men vad fan spela med mig.

Viktor nämnde dogville tejpningen. Egentligen en romantisk tanke. Tyvärr känns det inte alls så filmiskt stilistisk i den ljusblå betongkällaren, där tråd stundtals fått ersätta tejpen, där högar med ved travas från golv till tak, där temperaturen rättar sig efter årstiden. Där vårt kära pingisbord gått från att vara vår mest kära gruppdeltagare, som höll oss varma i den mest bitande kyla, förenade oss i vårt hat mot den ledande spelaren, fungerade som affischunderlägg i de mest hetska debatter. För att nu degenerera till ett livsfarligt redskap inträngt bland ved stående på en dödshal bädd av flisor.

Idag repar vi inte, jag har lämnats åt min kammare att begrunda. Onsdagens repetiton var livlös, första genomdraget sedan vi kommit tillbaka till källaren. Ett antiklimax fyllde våra kroppar. Men nu när det känns som vi har allt emot oss så kommer optimisten (som ingen trodde fanns) i mig fram. För vad kul det kommer bli när vi får spela på den riktiga scenen!

Jag drömde om vår blogg i natt och att jag döpte den till antiklimax, hur sjukt är inte det! Var tvungen att få med det i texten, såg ni det? Sedan blev jag idag kallad blogg bitch av min älskade pojkvänn så jag tänkte få med det också, såg ni det?

Och med det lämnar jag er
Nina